Magdalena berättar
Vi var ett par som nått en punkt i livet där båda verkligen ville bilda familj. Nu var det dags för oss att bli en familj som alla andra. Det blev inte riktigt så.
Efter att jag slutade med P-piller gick det drygt ett år innan jag beslöt mig för att gå till
gynekologen för att kolla varför det inte blev något. Jag fick beskedet att läkarna misstänkt att jag haft endometrios. Och det fick jag reda på först nu!
Nu började en cirkus med undersökningar och väntan och operationer och mera väntan… Läkaren försökte nu rensa bort all endometrios för att återställa äggstockarnas och äggledarnas funktion. Det hjälpte inte. Det gick ett år till utan att jag blev gravid.
Nu började paniken
Var allt det vi kämpat för och byggt upp verkligen förgäves? Båda två var vi på övre halvan av trettioårsstrecket. Två fullt friska yrkesmänniskor, mitt i livet. Och så rycks liksom mattan bort, under fötterna på en. Allt vi ville var ju att ha barn.
Efter ett otaligt antal turer i den offentliga vården insåg både Magdalena och Anders att de inte skulle få mer hjälp. De gav mig ungefär 5% chans att bli gravid, berättar Magdalena.
Det var i det läget vi bestämde oss för att ringa till IVF Öresund som vi hade haft kontakt med tidigare. Vi fick komma dit direkt.
Trots att jag var livrädd, gjorde vi ett försök. Det var 1993.
Det kändes verkligen som nu eller aldrig för oss. Men vi ville ju inte ge upp hoppet.
| – Jag tror inte någon som inte råkat ut för detta, riktigt fattar vilken press det sätter på två människor som verkligen vill. Och de konsekvenser det för med sig på det personliga planet. – Vi talar om allt ett äktenskap får stå pall för. Man ligger vaken på nätterna och ältar. Varför ska inte vi kunna få bli en riktig familj? Kanske är det inte meningen, heller. Vi passar kanske inte ihop, när allt kommer omkring… Sådant där snurrar hela tiden i huvudet. |
 |
Men i den 8:e veckan var det slut. Mitt i natten vaknade jag av kraftiga smärtor i magen. Jag trodde först det var vanliga menssmärtor, som jag hade haft tidigare. När vi gjorde ultraljudsundersökningen såg vi på skärmen att det fanns en liten knopp, som inte var vid liv. Ännu idag kan jag se den bilden på näthinnan. Vi gick in i ett känslomässigt vakum. Fy, för alla lyckliga hemska människor som fick barn!
Vi kämpade otroligt länge med vår besvikelse. Kanske var vi också rent mentalt redo att ge upp och strunta i alltihop. Jag minns att jag vid nåt tillfälle sa till Anders: "Men du är ju fortfarande ung! Du kan väl alltid hitta någon annan som vill ha barn."
Tanken på adoption lockade inte, men samtidigt kände vi att vi inte kunde leva med tanken på ett liv utan barn. VI beslöt oss för en behandling till. Det lyckades inte. Nu kände vi båda att vi inte orkade mer. Trots det blev det en 5:e behandling.
I väntrummet på IVF Öresund bredvid mig satt en lätt grånad kvinna i soffan. Hon hade sitt första barn med sig till kliniken och skulle nu göra en behandling till. Min tanke var ”Jaha, hon har lyckats med det jag aldrig kommer att göra.” Då vänder hon sig till mig och frågade hur många behandlingar vi gjort, och sa sedan: ”Så länge de inte säger på kliniken att äggen inte duger, eller att kroppen inte svarar på medicinen, så vad du än gör, ge inte upp!" Lätt att säga. Jag var 34 år och hade redan gjort 4 behandlingar. När de satte in mina ägg så bestämde jag mig för att inte bry mig hur det skulle gå.
När vi kom hem öppnade jag och Anders en flaska vin. Nu skulle vi försöka leva som vanligt, det hjälpte ju inte vad vi gjorde. Efter 1 vecka började jag t.o.m. träna!
(De andra gångerna hade jag legat på soffan med benen i vädret, livrädd för att äggen skulle ramla ut…)
| Anders skulle flyga till Peking vid den tidpunkten då jag skulle få min mens; dvs 14 dagar efter vi satt in äggen. Han hade lovat ringa och trösta mig. När det började göra ont i magen efter 11 dagar förstod jag att klockan var slagen. Jätteledsen, förstås. Det var ju vår sista chans, det kände vi båda. |  |
Det var positivt!
Nu väntade några skräckfyllda veckor, under den första kristiden, följt av några lika hemska månader. Vi gick på ultraljud en gång i månaden. Allt var bra. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att tänka på min kropp som att den slutade vid halsen!
Vår lille Philip föddes strax före beräknad förlossning. Jag nästan bubblar över, när jag tänker på det. Vi sa att vi aldrig mer skulle utsätta oss för detta känslomässiga inferno. Men 2 år senare tänkte vi om. Vi tyckte ju att visst vore det kul för Philip att få ett syskon. Vi hade ju ägg i frysen…
Efter en smärre kris i vecka 18 och efter ytterligare några kritiska veckor därefter, föddes lilla Sophia, till råga på allt dagen efter min egen födelsedag. Barnen är nu 2 och 5 år gamla. Självklart är de världens finaste!
Det finns helt enkelt ingen riktig förståelse för det här som drabbade oss.
Nu tycker vi förstås att det varit värt varenda sekund. Man kan ju fråga sig var vi hade varit idag, om vi inte kunnat få hjälp. Om det inte hade löst sig för oss.
Räddningen kom genom IVF.
Magdalena minns hur jobbigt det var och är nu i färd med att skriva en bok om det hon gått igenom. Till den som står i begrepp att ge upp har båda bara ett råd att ge Gör inte det. Det finns alltid hopp!
Och kan mina erfarenheter hjälpa någon är det definitivt värt mödan.
Magdalena tittar kärleksfullt på Philip, som har krypit upp i famnen på pappa. Det börjar närma sig läggdags. Vad honom anbelangar så är han fullt på det klara med hur han kom till världen…”Det var med lite hjälp av doktorn” som han själv säger.